torsdag 29 september 2011

Satan vad trött jag är

Kanske är det för att jag var RAK på jobbet idag. Det tog på krafterna, jag är alldeles utmattad denna afton.
Men alla blev förstås jätteglada för vem uppskattar inte raka människor på arbetsplatsen? Alla gör det. Hellre en fet käftsmäll än ett inställsamt leende, det säger alla på min arbetsplats.
Om jag inte hade vetat det så hade jag kanske blivit fundersam när vissa inte såg så happy ut över min raka approach, men det behöver jag ju inte fundera på nu. Det kan vara så enkelt som att de är i klimakteriet. Både män och kvinnor kommer ju i det nuförtiden. Jag ska fråga dem när jag kommer till jobbet imorgon.

Fjorton timmar kvar att rösta

Om ni sitter ligger där i era soffor och gnuggar händerna för att ni har röstat fram Soffan som vinnare (well, det är fortfarande inte avgjort!) så kan jag meddela att jag inte precis bryr mig. En liten skitenkät utan värde måste man ändå säga att det är. Och är urvalet av de röstande representativt för världens befolkning? Skulle inte tro det. Inte för att det är något fel på slöa svenska kärringar i femtioårsåldern, om ni förstår vad jag menar. Men de är inte speciellt representativa. Det sägs ju att kvinnorna gör 90% av arbetet på den här planeten. Ähum, den enkäten skickades nog inte ut till mina läsare, liksom.

onsdag 28 september 2011

Vad gör man åt gäddhäng under hakan?

Såja.
Nu när jag koreograferat klart kan jag koncentrera mig på viktigare saker. Som min medelålderskrisfrågespalt.

Vad gör man åt gäddhäng under hakan? har idag seglat in från Google. En sådan underbar fråga! Det finns ju så mycket man kan göra med överflödigt skinn. Endast fantasin sätter gränser. En portmonnä, kanske? Eller en antistressboll, en sådan man kramar i handen ni vet. Och när vi är inne på stress, varför inte låta gäddhänget sitta kvar under hakan och använda det som bettskena på natten? Det finns mjuka bettskenor, så den lösningen kan betraktas som helt normal.
Några egna förslag?

J.a.g. b.l.i.r. g.a.l.e.n.

Det där med dans som konstnärligt uttryck, ni vet. Jag funderar på det. I alla sammanhang uppskattas det ju inte att man hursomhelst lägger sig ner på golvet och sparkar och skriker, även om det verkligen skulle behövas.
Och då kom jag att tänka på dans. Att koreografera en egen liten balett där dansaren (jag, förstås) skuttar in förrädiskt vackert och lugnt och sedan stegvis övergår till jämnfotahopp på stället, hårdare och hårdare tills golvbrädorna börjar ge vika och hotar att skicka ner mig en våning (till helvetet kanske?). Just där tar akt två vid, i liggande ställning med sparkar och knytnävsslag i golvet en halvtimme eller så. Kanske en timme. Jag behöver inte ha någon musik för jag koreograferar in rikligt med skrik. Ungefär ända tills lungorna kommer ut genom munnen ut- och invända.
Oh, det blir en föreställning att visa upp på lämpligt ställe, där höga vederbörande (ursäkta att jag är diffus men jag vill ju inte få sparken) får första parkett. Jag tror att de kommer bli berörda. Konst som verkligen uttrycker känslor, de kommer älska det. Verkligen älska.

tisdag 27 september 2011

Väntans tider

Jag förstår att ni väntar på svaret till frågan om hur man får ett mystiskt självförtroende.

Det gör jag också.

måndag 26 september 2011

Den intressanta ställningen

Tre dagar kvar av ENKÄTEN (I HÖGERMARGINALEN) och det är just nu i det närmaste dött lopp mellan Medelhavet och Soffan. Den sistnämnda leder med en enda ynklig röst och man undrar, herregud vad man undrar, vad det är för några idioter som föredrar Soffan framför Medelhavet? Nå, efter Medelhavet seglar Sängen upp på bronsplatsen som den giriga kandidat den är, och först långt därefter har vi Gymmetslashjympan som, med tanke på de fysiska förutsättningarna, verkligen borde ligga bättre till. Dess placering så här långt är ett mysterium. Försåvida det inte är en samling indolenta murmeldjur som hittills lämnat sina röster i enkäten? Vi lämnar den frågan obesvarad och vänder blickarna mot Jobbet och Badkaret som slirar in från vänster med åtta respektive sju röster. På nästsista plats i nuläget har vi Affären (oh, vad vi hatar klädaffärer!) och allra sist kommer Vårdcentralen haltande. Trist för Vårdcentralen som säkert gör sitt bästa och ändå inte duger, men har man gett sig in i leken får man leken tåla.

Rösta!
Medan tid är.

Jag kommer fan aldrig bli klar

Nu har jag skrivit i två timmar och endast lyckas klämma ur mig hundratrettiotre ord. Vid alla avsvansade smådjävlars löständer, liksom. Blir jag klar med min roman innan jag dör så är det bara tur.
Hundratrettiotre ord som jag inte ens kunde klämma fram en bra avrundning på. Ett litet guldkorn i mitten, vilket består av den tjusiga repliken:  "Jag tror det är bra grejer det här." Det är grannen Bruno som säger så och i sitt sammanhang är det lite fyndigt. Kanske extremt lite fyndigt, men något glittrar det ändå. Visst?
Men resten är tämligen beige. Med lite spygrönt i slutet.

söndag 25 september 2011

Pip i proppskåp?

Vadå pip i proppskåp? Det är ju inte ens en fullständig fråga.
Men jag antar att frågeställaren undrar vad man kan ha för nytta av pip i proppskåpet.
Och då tänker jag att det kan vara ett bra sätt att distrahera familjen om man vill blogga i fred.
Montera in en liten grej i proppskåpet som piper riktigt irriterande (finns otaliga alternativ nuförtiden), och låt familjemedlemmarna hållas. Om det är du som är projektledaren i hemmet kommer de först vända sig till dig och fråga vad det är för himla pipande och om du kan få tyst på det, men då låtsas du att du inte hör något pip.
Vilket pip? säger du.
Om du har gömt grejen tillräckligt bra har de att göra någon timme eller så. Och du kan skriva ett inlägg eller två och gå en bloggrunda.

Måste bara berätta

Igår på mässan snubblade jag över ett litet nystartat bokförlag som heter Gilla. Ada Wester - en av två kvinns som driver förlaget - stod bakom montern och såg så himla sympatisk ut att jag på studs bestämde mig för att skicka in mitt manus till henne när det är klart. Det höll jag dock tyst om; man kan lätt få stämpeln storhetsvansinnig om man babblar på hursomhelst om sina framtidsplaner. (Här på bloggen är det annorlunda,jag är ju typ anonym och dessutom har jag skolat in er lite försiktigt pö om pö.) Jag log bara, och innan jag gick därifrån fick jag en rockslagsknapp som jag genast satte på mig och hädanefter kommer bära med andakt: Jag kan verbalisera min ångest!

Nu ska jag göra just det, i min beiga.

Nej, det här går inte

Nu måste jag faktiskt rycka upp mig.
Och äta frukost.
Sedan skriva.
Ska jag åka till bokmässan med min bok någon gång under närmaste tioårsperioden får jag verkligen lägga på en rem. Bli en ny människa, nästan. En sådan som tar tag i saker och genomför dem. (Och inte sitter och babblar en massa skit på sin blogg, till exempel.)
Först koka ägg och göra mackor. Sedan sätta på kaffe.
Wish me luck.

Är rutiga byxor ute?

Ja!

Men som medelålders kan man skita i det.

fredag 23 september 2011

Det kommer frågor till medelålderskrisfrågespalten

Via fantastiska Google.

Lite ur senaste veckans skörd:

Är rutiga byxor ute?
Pip från proppskåpet?
Hur får man ett mystiskt självförtroende?
Har jag hemmorojd?
Roa mig nu då.

Den sista är mer av en uppmaning än fråga, men likväl.
Svar kommer vad det lider.

torsdag 22 september 2011

Nu har jag vant mig

Herregud, min nya blogg är ju skitsnygg helt okej.
Fick dock en annan typ av bloggångest när jag loggade in i morse och såg att antalet som klickat i interesting-rutan i föregående inlägg minskat med två under natten. Fem i gårkväll var bara tre på morgonkvisten.
Och man undrar förstås vilka som vaknade i natt och kände: shit, det där babblet om bloggidentitetsångest var inte så himla interesting ändå... Varpå de kravlade sig ur sängen, startade upp datorn och klickade bort sitt klick.
Inte för att jag säger något om det, vi lever ju i ett fritt land. Men lite grann känns det i hjärtat. Som om någon sticker en kniv i det och vrider om, ungefär.

onsdag 21 september 2011

Bloggidentitetskris

My God, vad jag har svårt för förändringar!
Inbillade mig att jag inte har det och roddade runt bland malldesignerna, för man vill väl hänga med och inte stelna i en förlegad form och bla bla bla bla.
Nu har jag ångest.

PS Glöm inte att svara på ENKÄTEN! I högermarginalen!

Strukturerad my ass

Man skulle kunna tro att min närmaste vapendragare på jobbet var lika bra som eleverna på att se igenom min ordnade jobbfasad. Men icke.
Alltså, du är så himla strukturerad, kan han säga och verkligen se genuint avundsjuk ut.
Hur tänker du då? är min stående respons och jag får alltid osammanhängande svar, för när han ska till att precisera på vilket sätt och i vilka sammanhang jag är strukturerad så blir allt en aning luddigt. Även för honom.
Ja, men du kan ju matte, brukar han till slut landa i. Som om man har ett strukturerat liv för att man kan lösa ekvationer och räkna procent! Om det finns fler som lever i den villfarelsen så kan jag härmed avliva er den.
Hursomhelst, det slutar alltid med att det är jag som får gå på mötena som han eller jag måste gå på för att representera vår del av verksamheten. Det blir jag eftersom jag är så himla strukturerad. I jämförelse med honom då. För när han inte kan leda i bevis att jag är så 'himla strukturerad' så lyckas han själv på något underligt sätt se så övertygande hjälplös och ostrukturerad ut att jag ger upp. Av två ostrukturerade katastrofer får man helt enkelt välja den som är något mindre katastrofal än den andre, tänker jag då. Minus hundra är bättre än minus hundraett,typ.

Japp.
Jag inser det nu.
Jag är  lurad.

Okej, jag åker väl till jobbet då

Sitter vid köksbordet och ponderar över det faktum att jag snart ska vara på jobbet. Lektion i engelska står först på programmet. Därefter matte. Man skulle kunna tro att jag är en helt normal medelålders lärare. Jag tror till och med att jag ger det intrycket på jobbet. En ordentlig lärare med koll på tillvaron.
För de som ser mig lite på håll, ska tilläggas. Mina elever ser vilken virrpanna och tramsmaja jag är. De ler så där överseende ibland när jag glömmer, blandar ihop sådant som inte ska blandas ihop, kläcker misslyckade skämt och snubblar runt . Mina små sötnosar.

tisdag 20 september 2011

Mycket popcorn blev det

För att jag ska känna mig författarish när jag tar bokmässan med storm i helgen har jag skrivit lika duktigt idag som igår. Popcornen har yrt, kan jag avslöja. Och tryckts ner mellan soffkuddarna. Man kan göra så mycket med popcorn, hälla dem i sig när man har huvudet bakåtböjt, till exempel.

Till mässan tar jag med mig min syster (eventuellt tycker hon att det är hon som tar med sig mig...men hon har fel) vilket borgar för många fikapauser. En i halvtimmen, ungefär.
Det blir loligt!

PS  Om det i början av inlägget lät som att jag ska till bokmässan i egenskap av författare, så var det helt enligt planen. Herregud, man måste ju träna.

PS 2  Glöm inte interesting-rutan!

måndag 19 september 2011

Six hundred and one

Wow wow wow, över sexhundra beiga ord har jag skrivit idag! Inte så mycket, kanske vissa skulle säga, JÄVLIGT mycket, säger jag. Förvisso vågar jag nu inte riktigt tänka på VAD jag skrivit av rädsla för att jag ska komma på att det är dåligt eller att det inte passar in i just den här romanen, hemska tanke.
Men.
Två viktiga karaktärer i min berättelse sitter bredvid varandra i en soffa och äter popcorn.
Det kan väl aldrig vara fel?
Nä, just det.
Dessutom pratar de med varandra...da da da daaaaaa

Öppningsmeningar

Sedan jag påbörjade skrivandet av en roman har jag utan tvekan blivit ännu mer insnöad. Än jag var innan. Jag har, helt enkelt, hittat nya världar att snöa in i.
En av dessa är den som består av öppningsmeningar. Hur börjar man en roman? Hur ska allra första meningen lyda?

Svar: Det finns alla varianter.
Hittade 100BestFirstLines på nätet där man kan vältra sig i de hundra bästa enligt American Book Review. Andraplatsen innehas av Jane Austen's "It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife." Den fina meningen brukar jag använda i min undervisning för att förklara den subtila ironins sköna och kraftfulla väsen.

Nu har jag plockat ut ett antal öppningsmeningar som jag tycker om från böcker jag själv läst i år. Nördigt, jag vet! Men ack, så underbart.

Jag har aldrig sett en sådan sommar. Hjalmar Söderberg; Doktor Glas

Klockan är inte åtta och kungen räddar redan världen. Hans Koppel; Kungens födelsedag

Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen före den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg. Jenny Jägerfeld; Här ligger jag och blöder

För hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan. Karl Ove Knausgård; Min kamp 1

Han har en sko på huvudet. Hanna Lans; Som någon annan bäddar

If you really want to hear about it, the first thing you'll probably want to know is where I was born, and what my lousy childhood was like, and how my parents were occupied and all before they had me, and all that David Copperfield kind of crap, but I don't feel like going into it. J.D. Salinger; The Catcher in the Rye

När de skriver min dödsruna. Nicole Kraus; Kärlekens historia

1. VAR NORMAL. Johanna Lindbäck; Tänk om det där är jag

Hela dagen hade skymningsfärgerna härskat och diset rört sig som en vattenvarelse kring de mäktiga bergssidorna som var mättade av havsskuggor och djup. Kiran Desai; Bittert arv


Vilken gör er mest sugen på att läsa vidare?

söndag 18 september 2011

Skulle jag tappa min pc i golvet?

Givetvis inte.
Eftersom jag är medveten om risken bär jag alltid omkring på den som om den vore ett spädbarn. Förutom att alla ni finns i den så bor ju också min beiga roman där.
Men inte ens den mest förutseende av rediga kvinns kan vara förberedd på alla scenarier. När man ligger i sängen och varsamt (förstås) ställer ner datorn på golvet för att sedan göra en belle tendance à la hausse avec la jambe droite (snygg uppåtsving med höger ben), och råkar ha datorsladden runt detta ben, så far ens dyrgrip upp i luften för att kort därefter, när sladden rycks ur datorn, landa på golvet med en smäll.
Är just nu oändligt tacksam över att min darling verkar oskadd. Ska aldrig aldrig aldrig mer ställa ner den lilla sockerpullan på golvet.

Migränen är väck men feber(känslan) tvingar mig att ligga kvar i sängen

Ni är verkligen duktiga på att klicka i rutor, inte tu tal om annat. Några har klickat i interesting-rutan på varje inlägg en hel vecka bakåt, och jag tackar ödmjukast. Måste vara några av mina godhjärtade läsare.
Jag tycker dock om resten av er också, är väl bäst att tillägga.

Nu ska ni få dagens intressanta nyhet:
Min syster har börjat blogga igen.
Och det är inte bara intressant, det är roligt också.

lördag 17 september 2011

Ursäkta mig

Men har ni inte upptäckt att jag har en liten ruta under inlägget nuförtiden där man ska klicka att läsningen var interesting?
Va?

fredag 16 september 2011

Jag tyar inte mer!

Kolla:
Migrän sedan igår morse
Lock för öronen
Brummande båtmotor i skallen
37,3 graders feber
Skjut-mig-please-känsla i själen

Ja, det var väl allt.
När man ser det uppräknat låter det kanske inte så farligt.
MEN DET ÄR DET!
Jättejättejobbigt, faktiskt.

onsdag 14 september 2011

Jag har fått en award

Tack Maria!



I gengäld ska jag svara på nedanstående frågor och därefter skicka awarden vidare till fem bloggare med färre än hundra följare. Here we go!

1. Varför började du blogga? Ren slump. Jag visste inget om bloggar och gick in för att kolla hur man gjorde, och vips var jag med blogg.

2. Vilka bloggar följer du? Rätt många! Av olika slag. En fin blandning.

3. Vilka favoritfärger har du? Beige. Så klart.

4. Vilka favoritfilmer har du? Tre av dem: Once, Little Miss Sunshine och Bridesmaids.

5. Vilket land drömmer du om att besöka? Jag drömmer inte om något land som jag inte redan besökt. Åker gärna tillbaka till ett antal Medelhavsländer och till Uruguay. Och till London.


Jag tänker låta denna award gå vidare på temat rivjärn, till ett gäng riktiga rivjärnstanter vars bloggar jag följt under lång tid. Dessa något till åren komna kvinns är ganska oberäkneliga, som ju rivjärn kan vara, och det är därför alltid lika spännande att gå in på deras bloggar. Man vet aldrig vad som väntar. Ljuva blomster och bedårande husdjur blandas friskt med klagosånger över sakernas tillstånd och ocensurerad folkilska.
Det är också vansinnigt spännande att läsa deras kommentarer här hos mig. Många är av den sort jag kisar mig igenom, eftersom jag inte har någon kudde framför datorn. Rapp i käften, är bara förnamnet.

Med kärlek till:

Karlssons

Den hemska tvillingen

Maj Korner

Magica de Hex

Ulrika Syr

måndag 12 september 2011

Vår tids ångest fångad i min enkät?

Med sjutton dagar kvar på enkäten (till höger) är det för tidigt att göra någon analys.
Lite kan man ändå tillåta sig att häpna.
Vad är det liksom för fel på matbordet? Bara en som känner sig avslappnad, trygg och snygg där. Har ni sådana där tänder som det alltid fastnar mat mellan?
Och vårdcentralen? Där man har så nära till livsuppehållande apparatur om man skulle behöva det.
Att affären bara fått en röst kan jag ha viss förståelse för eftersom många innehåller provhytter. Fy fan för provhytter med speglar i! Men det finns ju även affärer utan provhytter, bokhandlar till exempel. Vad är det för fel på bokhandlar? Jag har en i min roman.
Jag vill också uppmana er som inte gjort det att rösta. Många som kommer in här bara skiter i det, kan jag meddela.

lördag 10 september 2011

Vilket är ditt rätta element?

Det här med att vara på väg mot november i år igen.
NOT okej.
Jag har funderat fram och tillbaka och gjort en ENKÄT.
Vilket är ditt rätta element? Var känner du dig som mest avslappnad, trygg och snygg? Svara! Till höger.
Ett av mina rätta element är Medelhavet. Tjugofem grader i vattnet och en salthalt som gör att jag flyter fint. Så långt ifrån november man kan komma.

Jag flyter

Ett annat av mina rätta element är jympan. Tyvärr har jag ingen bild därifrån, annars skulle ni få se hur bra jag gör mig där in the heat of the moment.

Man skulle kunna tro att jag håller på att bli gammal men den förklaringen faller platt som ett korthus för jag är ju bara fyrtioåtta och ett halvt

Bredvid mig bubblar ett glas treo och när jag öppnar munnen kommer blott ett hest kraxande ut. Huvudet dunkar och på golvet en bit bort sover Nabbe som en utslagen med tassarna utsträckta i öst och väst. Röjarfest igårkväll skulle man kunna tro. Men icke. Bara en liten nätt tantsammankomst i kombination med en förkylning. Jag kommer nog hämta mig inom loppet av en vecka.

torsdag 8 september 2011

Gobårron

Skulle inte ha sagt det där med att lättflytande genomskinligt snor är snyggare än trögflytande gulgrönt...

onsdag 7 september 2011

Tacksam för det lilla

Man får tänka på att det här genomskinliga lättflytande snoret ändå är ganska snyggt om man jämför med sådant där trögflytande gulgrönt.

Om jag hade vetat att det var så här hösten skulle bli så hade jag fett vägrat

Jag borde ha fattat att det får konsekvenser att skrävla om sitt superspänstiga immunförsvar. Klart jag fick mitt straff. Det finns ju någon form av rättvisa. I form av snor.
I all anspråkslöshet, och trots att jag inte förtjänar det, önskar nu lilla jag att förkylningen blir kort och lindrig. Snälla, se till mig som tycker det är jobbigt att vara förkyld!
(En fin ödmjuk ton kanske gör susen? Jag hoppas.)

tisdag 6 september 2011

Morgonens statusuppdatering

Är lite sjuk idag. Med betoning på lite, men ändå.
Jag blir sällan förkyld, får oftast bara en känning av att baskeluskerna attackerar, och sedan går det över. Jag är i den känningen nu. Kroppen vacklar omkring eftersom all energi går åt till de stridande parterna. En liten hostning då och då, ett litet kill i halsen. Matthet i ögonen. Snygg i håret.
Ungefär så.

måndag 5 september 2011

Känner på mig att det här kommer bli en följetong...

Frågade mina döttrar igår vilken telefon som är bäst; Iphone4 eller HTC Sensation.
Eftersom jag håller min prestige högt som en fana tänker jag inte tala om vad de svarade men nu har jag ringt för att ändra min beställning.
Hm hm hm, sa kvinnan jag pratade med. (Han jag pratade med i fredags jobbade inte idag.)
Efter hummandet förklarade hon att jag måste vänta tills den beställda telefonen kommer med posten (vilket skulle ta tre till fyra veckor) och då skicka tillbaka den.
Här gick min hjärna in i den stora trötthetsdimman. Varför har jag med försäljare att göra överhuvudtaget???
Lyckades den här gången hålla fast vid ordet NEJ som en trotsig treåring. I alla fall så länge jag såg framför mig hur jag måste gå till ICA för att hämta ut en telefon för att sedan skicka tillbaka den igen. Ingen kan förstå hur dålig jag är på att göra den sortens praktiska göromål, men jag vet.
Jag sa att jag inte kunde se vitsen med att skicka en telefon fram och tillbaka på det sättet, och kvinnan i andra änden svarade att det kunde ju inte hon heller egentligen och drog tillbaka förslaget.
Eftersom mitt NEJ ebbade ut efter det gick jag med på att vänta tills kontraktet kommer om ett par dagar. Då ska jag ringa igen. Varför kan man undra. 

söndag 4 september 2011

En luftballong är en för mycket

Just nu passerar en luftballong över vårt hustak. En orange.
Nabbe, som den ganska biffiga vakthund han är, skäller argt ute i trädgården. Mörka mäktiga skall som kan skrämma slag på vilken luftballong som helst.
Fem sekunder senare kommer han infarande genom altandörren som om han har eld i baken och dyker in under det trygga soffbordet som en vältränad infanterist.
Vår lilla söta vakthund.

Äppelkriget del 2

Om lilla jag får lägga mig i den stora planen utanför Närkeslätten så tycker jag det var ganska klantigt att lägga äppelskörden så här i början av hösten. Just när man i efterdyningarna av sommaren verkligen längtar efter att komma in i hälsosamma vardagsrutiner för att minska det midjeomfång man odlat i juni, juli och augusti.
Man kan ju inte låta alla äpplen förfaras - det kan knappast ha varit del av planen - och alltså måste man äta äppelkaka och vaniljsås  två-tre gånger om dagen. Det gör inte underverk för midjemåttet kan jag meddela.
Nu har jag i och för sig inte snöat in på mitt midjemått, jag bara reflekterar lite så här på morgonkvisten.
Har till exempel hört att midjemått över åttio cm på medelålders kvinnor är hälsofarligt. Vilken idiot sa det, är min spontana kommentar. Förmodligen en man som inte vet hur utspända revbenen är om man varit gravid med fyrapluskilosklimpar. Nu sitter inte midjan på revbenen men någonstans där i regionen är den. Med sina åttiosex cm livsfarligt bukfett i mitt fall. Och nu måste jag, som sagt, äta en helvetes massa äppelkaka på det.
Frågan är om man ens kommer överleva den här extremt äppelrika hösten? Om inte så kommer man i alla fall dofta äpple när ens bukfett börjar härskna där på bårhuset. Det kommer man definitivt.

lördag 3 september 2011

Det gäller att hänga med

Fatta vad utanför man var innan man började facebooka!
Käre värld. Och ingen aning hade man. Gick omkring och kände sig helt innanför i tillvaron fast man inte var det. Nöjd och patetisk. Helt omedveten om vad man gick miste om.
Bara det här med att gilla något. Man fattade liksom inte vad det betydde. Inte på riktigt. Inte på djupet.
Nu undrar man såklart över det här med twitter.
Har ni roligt där, eller?

fredag 2 september 2011

Hemligt inlägg

Det här får ni inte berätta för någon för det är lite piiinsamt.
Jag som av princip aldrig skulle handla något av en telefonförsäljare gjorde just det igårkväll.
Sååå himla pinsamt. Inte nog med att det var en telefonförsäljare, han sålde telefoner.
Och jag bara: Oooooooh, jag tar en!
Nej, riktigt så illa var det inte.
Men nästan.
Jag har tänkt ett tag att jag ska köpa en ny telefon, det kan man säga till mitt försvar. Så han ringde liksom lägligt.
En bra stund dividerade vi om vilken telefon jag skulle köpa. En sketabra, tyckte han. En mediokerbra räcker, tyckte jag. Bla bla fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Okej, jag tar en sketabra då, sa jag till sist.
Va? sa han.
Jag tar en skeeetabra, upprepade jag, du säger ju att den är bättre.
Sedan följde ett sådant där muntligt kontrakt där man ska säga ja eller nej utan att hinna tänka efter.
Nu är det klart! sa han när det var klart.
Okej, sa jag.
Men du låter inte glad? sa han.
Va? Jo, det är jag väl, sa jag.
Nej, du låter ju nästan deprimerad!
Jaha? Fast, nej, det är jag inte, sa jag.
Alltså du kan ändra till den mediokerbra om du vill. Om det var den du egentligen ville ha? Jag kan ändra!
Det behövs inte haha, sa jag.
Okej, men om det är något du är missnöjd med när du får kontraktet så är det bara att du ringer, jag heter XX. Då kan du ringa och skälla ut mig så fixar jag. Sa han.

Ja, ni fattar.
Jag skulle bli ruinerad om alla telefonförsäljare var som han.


torsdag 1 september 2011

Blev inte mycket till nedgrävning

Det är inte lätt att gräva ner sig i lugn och ro när man får så många engagerade kommentarer på sin blogg. Kommentarer som sätter hjärnan i spinn så till den milda grad att man glömmer bort att allt är hopplöst och att man inte kan skriva längre.
Så här är jag fortfarande, onedgrävd.
Och tänker att kunde jag skriva de första delarna av min berättelse, så kan jag nog få till de här senare delarna också. Krävs bara lite arbete. Och lite mindre tonårsfasoner som facebook och annat trams. Jag ska bli seriös, sanna mina ord. Så snart jag fyller femtio. Bara ett och ett halvt år kvar, och som jag längtar!